Några avslutande ord för 2017

Ordföranden

Sju sorger och åtta bedrövelser. Det är väl så 2017 bäst summeras. Jag har under säsongen ägnat den här kolumnen åt att vara hoppfull och optimistisk, lyft fram de positiva bitarna. I sista ordförandebrevet tänkte jag avvika något från den trenden. Sportsligt finns det inte längre något att spela om. Trots att våra motståndare gav oss livlina på livlina saknades gnistan och viljan i laget och i slutändan ligger vi nu rättvist, om man nu kan tala i sådana termer inom idrott, några placeringar nedanför topp tre. Laget har inte, om ni tillåter direkt översatta uttryck, ”velat det” i tillräckligt stor utsträckning och detta har varit smärtsamt uppenbart från läktarplats.

Jag påstår inte att spelarna inte vill vinna, eller att det inte finns en plan för hur man ska ta sig an matcherna, men det är inte heller detta jag menar. Jag syftar till viljan att ta de extra löpmeterna för att hjälpa en lagkamrat, för att täcka en yta, för att vinna en död boll, för att vinna en 50/50-duell. De små men uppoffrande sakerna supportrar älskar att se. Jag är tämligen övertygad, baserat på snacket på stan och på internet, att det också är detta som gör att det för närvarande finns ett så utspritt missnöje från supporterhåll.

Alla vet och förstår den verklighet vår förening för tillfället befinner oss i. Det är omvälvningar på administrativa och operativa plan. Sportsligt pusslade väl tränarna egentligen ihop ett ordinarie, slagkraftigt lag först med de sista värvningarna i juli. Alltså för tre månader sedan. Förklaringar och klyschor för att beskriva varför det gått som det gått finns det alltså gott om. Det som inte går att bortförklara är den uppenbara bristen på basala grejer som lagkänsla och, i brist på bättre uttryck, fighting spirit. Jag tror förövrigt att nyckeln till att skapa ett vinnande lag under nästa säsong blir att forma och kanalisera dessa fundamentala faktorer. För ingen kan inbilla mig att vi inte har tillräckligt med individuellt kunnande för att vara en titelkandidat i den här serien.

Hur som helst, allt detta till trots så ser jag inte varför vi supportrar inte ska göra vår del ända in i det sista. Varför vi ska kasta in handduken bara för att ”säsongen är körd”. På söndag väntar som bekant Örgryte IS. Säsongens sista bortamatch tillika säsongens sista pubuppladdning på bortaplan. Jag blev idag kontaktad av en reporter som frågade ifall jag trodde det skulle bli bra uppslutning. Han ville göra ett reportage med vinkeln om det bra stödet vi bjudit på ”trots den sportsliga misären”. ”Eftersom det levererats bra bortasiffror trots uteblivna resultat”. Spelet har hackat, krängt och stundtals havererat under hela säsongen men vi har ändå varit där nästa hemma- eller bortamatch och detta har även media alltså varit uppmärksamma på. Jag svarade att jag faktiskt var osäker på hur stort intresset egentligen är bland HIF:arna, utöver de mest inbitna såklart.

Det blir inget reportage, men jag hoppas jag blir motbevisad. Jag hoppas vi ändå blir några hundra rödblå uppe i Göteborg och att vi visar att den motvind som just nu blåser och som inte blåst på 25 år inte bekommer oss. Jag hoppas att vi supportrar fortsätter visa upp den laganda som funnits på läktaren under stora delar av säsongen även under de avslutande två matcherna av 2017. Lojalitet är ju som bekant för evigt.

Vi ses på söndag.

Erik Kruse,
Styrelseordförande Supporterklubben Kärnan

About the author:

. Follow him on Twitter / Facebook.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *