Ordföranden har ordet: Varför bryr vi oss?

Fotbollen, som livet, är fyllt av klyschor. Det gör dem dock inte mindre sanna. Likt en pendel svänger det upp och ner, ständigt fram och tillbaka. Ibland går det ner under lång tid, ibland går det upp under lång tid. Hade jag varit fysiker eller matematiker hade jag kunnat utveckla det obestridliga fenomenet mer noggrant, men faktum kvarstår: så länge pendeln slår och du strävar efter ett mål kommer saker och ting gå ömsom bra och ömsom åt helvete. Nyckeln är fortsätta ligga i och veta vad man ska sträva efter, inte ge upp och hålla fokus, ständigt med ett vakande öga i backspegeln så man har en så god förståelse som möjligt gällande vad man gjort för fel på vägen så att förutsättningarna hela tiden är optimala när skiten träffar fläkten igen. Vilket den kommer göra.

Vidare kommer den som tror det går att skapa ett företag, en organisation, en förening eller en klubb som ständigt går bra bara för att man når en mätbar milstolpe – en ekonomisk siffra i årsslutet, en individ i organisationen, en spelarförsäljning, en titel – alltid att ha fel.

Kortsiktiga mål uppnås tack vare långsiktiga visioner – aldrig tvärtom

Idag på dagen var det sju år sedan vi tog guld. Samma år vann vi trippeln. Jag springer fortfarande runt i t-shirten ”Mästarnas mästare”. Och tänk vad som kunde blivit – om May Mahlangu inte långtidsskadat sig, om vi bara satsat lite till och permanent värvat Alfred Finnbogason, om Alejandro Bedoya stannat hela säsongen. Tänk om! Eller inte.

Pengar och titlar, ära och berömmelse, kan aldrig vara ett självändamål om vi vill skapa något genuint och hållbart. Pengar på stora spelarförsäljningar och titlar är kortvariga upplevelser, flyktiga tendenser. Ständigt ökad omsättning och vinnarkultur är däremot något som tar tid att skapa. Faktum är att arbetet för att upprätthålla, forma och förbättra dessa två aspekter förmodligen aldrig tar slut. En titel en säsong kommer aldrig någonsin vara en garanti för en titel nästa säsong, och ändå tycks det vara så väldigt många resonerar. Missförstå mig inte, det är bra att ha pengar och titlar är väldigt trevligt, men detta måste få lov att komma som ett resultat av ett mer långsiktigt arbete. Om det är någon som borde lärt sig detta vid det här laget så är det vi. Från supportrar till anställda och styret på kansliet, i styrelserum och valberedning.

Idag, sju år efter det sena allsvenska guldet, möter vi Halmstads BK hemma på Olympia och en seger säkrar avancemanget vilket såklart är helt fantastiskt – inte minst ur en ekonomisk aspekt. Vi hade förmodligen inte klarat ett år till i Superettan. Den poetiska dramaturgin i att vi har chans att säkra uppflyttningen mot laget som petade ner oss gör det hela också såklart lite extra känslosamt. Men låt oss också se på vad det är som gör att vi så snabbt har kunnat befinna oss i den situation vi är i idag – bortom Andreas Granqvist, Rasmus Jönsson, Mamudo Moro och Mohammed Abubakari.

Sic transit gloria mundi – ständigt lika aktuellt oavsett om det går bra eller dåligt

Den 22:e november 2016 skrev jag en text om säsongen som gått. Den mest misslyckade säsongen i modern HIF-historia. Jag pratade om ”eviga värden”. Om en grogrund vi då redan börjat lägga för en supporterkultur i Sundets Pärla som vi kommer kunna skörda stora framgångar av i generationer framöver om vi bara fortsatte på den då så sakteliga inslagna vägen. En supporterkultur stöpt i kärleken för föreningen, färgerna, emblemet, landets vackraste fotbollsplan – inte för flyktiga stjärnlån, drömmar om Europaspel eller idén om att bli ”Nordens ledande lag”. Och som vi fortsatt.

Som alla levande och dynamiska supporterkulturer finns det meningsskiljaktigheter kring hur vi bör utvecklas och vilken väg som är den rätta att gå men i slutändan upplever jag att när det har gällt som mest har alla supporterelement kommit samman för att bära Di Röe tillbaks dit vi hör hemma så effektivt som möjligt. Och nu står vi här igen, i en avgörande match på hemmaplan en mörk höstkväll. Dessutom vankas det klass 1-varning vilket symboliskt är av närmast bibliska proportioner. HIF är på väg tillbaka och det med orkanstyrka.

När vi tar det vet jag ej, hur vi tar det kvittar mig, allt jag vet är att HIF är på väg – men varför?

Hur som helst, anledningen till att vi står här är för att kortvariga nedgångar inte rubbat oss, vi har haft en någorlunda tydlig vision om hur vi ska uppträda och hållit fanan högt samtidigt som de sportsliga resultaten successivt börjat gå vår väg igen. Vi kan alla ge oss själva en klapp på axeln för ihärdigheten, så länge vi tillåter oss minnas denna tid när vi dominerar svensk fotboll igen under någon period i framtiden. Som läktarramsan förtäljer: när och hur vi tar det vet vi inte, allt vi vet är att HIF är på väg mot ett SM-guld. Vad ramsan dock inte frågar sig, vilket inte är så konstigt för då hade det blivit en rätt tråkig ramsa, är varför vi är på väg mot ett SM-guld? Är det för den tillfälliga glansen och att vinna för vinstens skull eller har vårt HIF-engagemang en högre mening än så? Jag vet i alla fall mitt svar på den frågan.

Tyvärr ses vi inte ikväll. På den potentiellt enda dagen vi får tillfälle att fira något sen jag började engagera mig i Kärnans styrelsearbete är jag bortrest i jobbet, vilket såklart är lite ironiskt med tanke på senaste årens motgångar men det gör ingenting. HIF och Olympia finns imorgon också och vi har många fler med- och motgångar att uppleva under de nästkommande femtio åren.

Sjung högt!

Erik Kruse
Ordförande Supporterklubben Kärnan

About the author:

. Follow him on Twitter / Facebook.