Redan första gången jag såg ritningen för hur nya Södra Stå skulle se ut började jag drömma om hur det skulle kunna bli på läktaren. Då var det avlägset, och abstrakt. Men samtidigt konkret eftersom tidigare läktarupplevelser på bortamatcher där vi givits bra sektioner och lyckats mönstra stora bortaföljen gett oss en försmak. Detta i kombination med den målmedvetna men samtidigt spontana och spretiga utveckling vår läktarkultur under min tid som aktiv supporter har haft. Den har växt och utvecklats på det sättet en subkultur i motvind med en stark inre tro på det de inblandade tror på gör. Vi har växt utan påverkan av vilken utveckling andra lags supportrar har tagit eller vad media har skrivit om oss. Det har gett oss en särpräglad supporterkultur, i många avseenden unik i Sverige idag, och med den utformning på läktaren som ritningarna skvallrade om föreställde jag mig vad som skulle hända när den maskros som växt upp igenom asfalt nu skulle planteras i en rabatt med närapå optimala förutsättningar för att skapa bra stöd. Vid det här tillfället var arenaritningen inte ens klubbad och det skulle dröja flera turer innan så blev fallet.Som HIF-supporter var jag knappast ensam om att inte våga ha allt för höga förväntningar på att det faktiskt skulle bli av. Men tillslut så klubbades ombyggnaden igenom och en bit in på årets säsong fick vi äntligen flytta upp. Eller ned kanske man borde säga. Att kapaciteten i år är långt ifrån vad den kommer att vara i framtiden gjorde säkert många besvikna men jag tror det har varit positivt för oss. För även om vi redan ifrån första matchen märkt en stor skillnad på stödet jämfört med tidigare – trots betydligt lägre publiksiffror inledningsvis – så märktes det att det var en ny läktare som vi ännu inte riktigt behärskade. Vi har utan problem sjungit ut Stockholmslagen, Hammarby, Djurgården och AIK, men det kändes ändå som om vi inte nådde upp till vår fulla kapacitet. Som en parentes kan tilläggas att både Djurgården och AIK faktiskt lät mest på den i samband med Celtic-matchen så galet upphaussade Swedbank Stadion – inte Malmö själva. Men det var inte förrän i förra matchen, mot Halmstad, som jag kände att vi faktiskt hade börjat hitta hem på Södra Stå. Detta tror jag hade tagit betydligt längre tid om läktaren redan från början hade kunnat fyllas till sin fulla kapacitet på 4500.Olympia är fortfarande en arbetsplats men på Södra Stå har vi börjat göra oss hemmastadda och nu väntar årets kanske viktigaste hemmamatch. Eftersom biljetterna på kortsidan sedan länge är slut så hoppas jag att även 37:an och 36:an till den här matchen kommer att fungera som klackläktare. Mot Halmstad märkte vi vad som händer när alla på kommer till Olympia med inställningen att vilja bidra till stödet. Trots att vi sjöng högre var det också lättare än någonsin. Ditt stöd bidrar till läktargrannens stöd och vice versa. Jag tror också de flesta delade min spontana och väldigt positiva överraskning när den södra delen av Östra från ingenstans drog igång en sång med en ljudstyrka vi inte hört därifrån sedan ”klacken” flyttade ner. Ditt stöd bidrar till grannens stöd och vice versa!Mot Malmö kan vi därför vara helt säkra på att läktarmatchen ligger helt i våra egna händer. Går vi in med samma inställning som mot Halmstad så kommer det inte att vara någonting att snacka om. Men det vore märkligt om det stannade där. Mot Malmö förväntar jag mig ljudtoppar som vi aldrig har varit i närheten av tidigare på Olympia och jag tycker det är en välgrundad förväntning sett endast till fakta. Eftersom psykologin är en viktig del uppmanar jag därför alla att koppla bort det som hände i slutminuterna mot Norrköping och allt vad Champions League heter och istället fråga er, finns det någon anledning till att vi inte kommer att slå hela Sverige med häpnad under derbyt? Nu är förutsättningarna äntligen våra.Olof Mattisson, styrelseledamot Kärnan